Har nog hittat en ganska bra balans här nu..med barnen och livet och relationen till barnens pappa och allt som är runt om...ingen dum känsla faktiskt...att faktiskt få känna att det börjar lösa sig och bli bra igen...

Märkt...för livet.....?

Min underbara Felicia...hon har av någon anledning en förkärlek för märken....då är det inte märken som i klistermräken eller så,....utan märken på kroppen såna som blir efter typ kläder där de sitter åt lite eller när man suttit mot något som är mönstrat...ja ni fattar......hon kan helt plötsligt utan förvarning komma fram till mig och dra upp min tröja...slita tag i byxlinningen och dra ner den lite...för att se om jag har några märken...när jag då frågar vad hon gör...så kollar hon helt maniskt på mina märken och frågar om hon oxå får såna när hon blir stor... Vet inte var denna fasiantion av märken kommer ifrån....men rolig är hon...nu satt hon i soffan...så sprang hon ut i hallen...så kom hon tillbaka...mamma kolla jag har märken på HELA armen!!!! så nu sitter båda tjejerna i soffan och försöker få märken....stolliga barn....